Efter en lång pandemi som satte stopp för våra planer kom vi äntligen iväg till Tanzania i augusti. Vår resa började med en tur till fantastiska Kilimanjaro. Vi vandrade i flera dagar och kom så långt som till Kibo (4725 möh) innan höjdsjukan blev för jobbig. Det är en kostsam och utmanande upplevelse men absolut värt att vara med om.

Vi kom till Nzega via Mwanza då det inte gick några flyg från Kilimanjaro till Tabora den veckan. För att undvika att ha för mycket bagage på flyget skickade vi två resväskor med buss. Det var väldigt smidigt och billigt. De nya moderna expressbussarna kör (väldigt fort) varje dag och det enda man behöver är att en föranmäld person (Isaac i det här fallet) kommer till busstationen och hämtar ut bagaget. Två stora resväskor kostade ca 250 kronor att skicka. Nästa gång kommer vi att ta bussen också. Mycket smidigare än flyget och man kommer direkt till Nzega.

Stora kramar till hela Tandalaföreningen från vår kära Eva som ordnade en fantastisk frukost varje dag på Tazengua. Allt var som vanligt vackert och lugnt men också i stort behov av omsorg och renovering. Strömmen kom och gick men det vet man om man varit i Tanzania förr.

Internet fanns, ibland, vilket gjorde att man slapp gå till internet kaféer bara för att meddela familjen att man fortfarande är vid liv.

I Nzega besökte vi fyra skolor

Godfrey Nassoro tog emot oss på Hamza Aziz Memorial Secondary School. Det är en gigantisk skola med många elever. De flesta av eleverna bor på skolan vilket medför extra kostnader i form av till exempel vatten och mat. Speciellt vattnet är ett stort problem. Då skolan inte har egen brunn köper man sitt vatten från det privata företaget som finns i området och det är väldigt dyrt.

För tillfället byggs det fler sovsalar och det finns då ett behov av bland annat madrasser, myggnät och vattentankar.

Som vanligt bjöds vi på en föreställning som eleverna ordnat. Det fanns både sång, teater och allvarliga tal om varför man går i skolan.

Vi besökte även Ugembe Primary där Isaac är rektor. Även om vi råkade komma när skolan var stängd fanns det nyfikna elever som ville träffa oss. Ett par hundra elever av skolans 900 var på plats. Det blev en trevlig dag med visning av skolan samt frågestund.

Ugembes stora utmaning är bristen på vatten. Det finns dessutom inga möjligheter till att ge eleverna ”lunch”. Vid vårt besök hade vi frågestund i sexornas klassrum. Det är 130 elever i klassen och ca 30 sittplatser vid de få bänkarna. Man blir full av beundran för dessa elever som trots dessa förhållanden lyckas lära sig något. Som vanligt var eleverna glada och nyfikna.