Tandalaföreningen har i mer än 25 år genom olika insatser i Tanzania, bland annat flera SIDA-projekt kunnat följa och medverka istärkt demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och högre utbildningsnivå. Fattigdomen är dock fortfarande utbredd i landet, där ungefär hälften av de mer än 60 miljoner invånarna lever på mindre än (motsvarande) 2,15 USD per dag. Undertecknad Tandala-medlem arbetar genom ansvar för ett stort arv, via två stiftelser underställda Länsstyrelsen i Skåne parallellt med Tandala vad gäller utveckling med bland annat utbildning. I föreningen Nzega som bildades följer vi så kallade guidelines, som är utarbetade tillsammans , med många evangelikala kyrkor i staden Nzega. Obemedlade kyrkoarbetare, evangelister och pastorer kan söka stipendier för till exempel egna teologistudier, yrkesutbildning för sina barn, samt olika slags försörjning av familjen.
Under tre år växte sig vår längtan starkare och starkare att få möta våra samarbetspartners i Nzega och så många som möjligt av stipendiaterna. Under tio dagar i slutet av oktober och början av november i år var vi fem av sju ledamöter i styrelsen samt Solin (14 år) och Noah (13 år), som åkte till Nzega. Helt på egen sold krönte vi vår vistelse i Nzega och vårt arbete där med två dagars safari. Till staden Arusha 40 mil nordöst om Nzega kom vi med inrikesflyg, sov över där en natt och åkte sedan tidigt nästa morgon i 3 timmar med safaribil till Tarangire viltreservat. Den efterlängtade regntiden hade inte börjat, men vi såg flockar av gnuer beta tillsammans med zebror, vilka är kända för att hitta platser, där det finns vatten.
En ensam vattenbock låg och vilade. Impala-antiloperna, där bara hanarna har horn och var och en av dem har 15 till 20 honor, håller samman i flockar på omkring 100 djur.
Kring och i gyttjan av Tarangire River, som aldrig torkar ut och därför håller reservatet vid liv, beskådade vi en ganska stor elefanthjord. De ståtliga Grant’s gasellerna betade tillsammans med strutsar och giraffer.
Natten tillbringade vi på ett bra hotell på väg upp mot Ngorogoro. Tidigt nästa morgon åkte vi iväg uppåt, uppåt tills vi kom till en utsiktsplats över kratern, som är en slocknad vulkan.
På en minnestavla kunde vi läsa namnen på män, som gett sina liv i arbetet med att iordningställa kratern för turism. Några hade blivit skjutna av tjuvjägare eller banditer. En hade trampats ihjäl av en noshörning, och den sistnämnda hade omkommit, när det lilla flygplan han åkte i kraschade. Kratern är i det närmaste rund med en diameter på ungefär 2 kilometer. Den slingriga, smala och numera enkelriktade vägen, som bär ungefär 700 meter ner i kratern, är kantklädd med mycket höga träd samt buskvegetation. Vår första mäktiga syn i kratern var en buffelhjord.
Bufflar räknas, efter de närsynta flodhästarna som de farligaste afrikanska djuren. De är starka och hämndlystna. I kratern finns både färskvattensjöar och sodasjöar. Många av dem är uttorkade under torrtiden. Flamingos är de enda djuren, som gillar sodavatten. Förutom gnun och zebror såg vi ett strutspar (hanen är svart), vårtsvin, en hyena, babianer, lejon och på långt håll en spetsnoshörning.
Denna djurart tillhör de utrotningshotade på jorden. Flodhästdammen var delvis uttorkad, men några flodhästar hade hittat en halvuttorkad. sjö att hålla till i.
Dagen efter de mäktiga, oförglömliga upplevelserna av Tanzanias fauna var vår hemresedag. Vi åkte på eftermiddagen från missionsstationen Habari Maalum, nära Arusha till flygplatsen Kilimanjaro. Noah hade bott på Habari Maalum tillsammans med mamma Catharina och framlidne pappa Mikael mellan 3-6 år. Jag, hans farmor, har undrat mycket över vad som rörde sig i hans tankar under hemresan. På natten i Doha, medan vi väntade på, hade vi utvärdering av våra tio-dagars upplevelser i Tanzania medan vi väntade på fortsatt resa till Sverige via Köpenhamn. Då utmättes, även i jämförelse med de fantastiska safaridagarna alla möten tillsammans med goda, glada afrikaner ha större värde.
